RobinNYC

Denna platsen är fortfarande väldigt långt borta. Men om en vecka är det mitt hem.
Känslorna i kroppen när man ska flytta så långt som 19 åring är blandade o svåra att själv förstå. Självklart finns där massor av glädje, tänk vilken oerhörd möjlighet jag får ta del av! Men samtidigt ska man lämna allt man känner till. Hela familjen, all släkt, alla kompisar, lösgodis, köttbullar......

Dock måste jag våga ta steget att klara mig utan detta för att ta del av denna stora möjlighet. Men det betyder inte att jag glömmer det som har varit och det som fortfarande kommer vara. Aldrig.

Har nu ikväll suttit o kikat  på AMDAs hemsida och hela jag skriker efter längtan. Måndagen den 11 oktober är datumet jag flyttar. Från småstadskille till storstadskille. Längtan är så stor. Det går inte en dag utan att jag tänker på detta datum. Och nu är det en vecka kvar. Det skrämmer mig. Hela livet ska förändras. När jag kommer dit o ska börja handla kommer jag inte ens veta vilken tandkräm jag ska köpa eller vilket toalettpapper man ska köpa. Allt skall börja om från noll och förhoppningsvis byggas upp sakta men säkert. Det är en förändring som skrämmer mig.

Som tur är (!!!!!) är jag inte den enda som flyttar. Arvid Emma Lisa o Tina ska följa med. Vi ska alla fem gå på AMDA. Det är så skönt att inte vara ensam. Jag dagdrömmer gärna bort o funderar på hur vårt liv kommer se ut. Våra nya kompisar, våra lärare, om amerikanarna kommer stå ut med svengelska, om dom vill lära sig svenska ord, fika på stan, shoppa.... Det ska bli så himla spännande!

Men fram tills den 11 oktober så återstår en sak. Att få träffa alla människor som gör livet värt o leva. Familjen, släkten o vännerna!